Rent humanitärt är det ju oerhört. Arbetslösa ska betala för att högavlönade i jobb ska få skattelättnader. Man pekar också ut de arbetslösa som skyldiga till sin egen arbetslöshet.
Fackligt och politiskt är det ett hårt slag mot arbetarrörelsen. A-kassans tak är löneavtalets golv. Jag tycker att LO:s Ingemar Göransson beskriver det hela väldigt bra. Genom a-kassan så anställer vi med jobb de arbetslösa för att de inte ska frestas att komma till våra jobb och erbjuda sin arbetskraft till lägre pris. De ska stå till förfogande för lediga jobb, inte upptagna jobb. Sysselsättningen är den ekonomiska politikens uppgift, att se till att det finns tillräcklig efterfrågan i ekonomin så att företagen säljer sina varor och tjänster.
I alltför hög utsträckning har vi börjat betrakta både a-kassan och facket som myndigheter eller vilket försäkringsbolag som helst. Tyvärr kan jag uppleva att även vi på vänstersidan distansierar oss från att betrakta facket och a-kassan som vitala delar i en gemensam arbetarrörelse.
I Ingemar Göranssons ”Kollektivavtalet – det fackliga löftet” läser vi ett utdrag ur Hans Karlssons tal på LO-kongressen 1996 som sätter fingret på hur fack och a-kassa skapades och viktigare, vad det skulle vara bra som. Kort sammanfattat:
En regering som menar att det är de arbetslösas ansvar att klara sysselsättningen och därför sänker a-kassan kan per definition inte vara för den svenska modellen. A-kassan, den ekonomiska politiken och kollektivavtalen är tätt förknippade med varandra.I industrialismens begynnelse satt ett gäng smeder runt ett köksbord och hade tröttnat på att ständigt behöva bjuda under varandra för att få jobb.
De kommer överens om att inte acceptera lägre än 22 öre i timmen.
De samlar till en strejkkassa så att de skulle ha råd att ta strid för det.
De inser att det finns risk att någon blir arbetslös. De samlar ihop till ytterligare pengar till en a-kassa.
Sen går de till arbetsgivaren och kräver 22 öre i timmen. De får 20 öre och sitt första kollektivavtal.
Skattelättnader för de som redan har tillräckligt för att efterfråga för privat konsumtion skapar väldigt lite mer efterfrågan i ekonomin. På båtmässan märks den, det är bl.a. efterfrågan på lyxbåtar som ökar. Att frånta grupper som har svag efterfrågan, alltså de som redan har det knapert, riskerar att gå åt det motsatta hållet. Efterfrågan i ekonomin kan faktiskt sjunka. Det handlar då inte om lyxbåtar som arbetslösa och lågavlönade slutar efterfråga. Valet är inte smör eller kanoner, utan alliansen har valt lyxbåtar före smör.
Nu står arbetarrörelsen inför strategival, hur ska vi hantera detta ingrepp på vår lönekartell och våra möjligheter att upprätthålla det fackliga löftet. Livs är först ut och tecknar en tilläggsförsäkring via Folksam för sina medlemmar. LO:s Leif Håkansson tänker sig att detta är en parentes till nästa val. Blivande s-ordförande Mona Sahlin har sagt att man inte ska räkna med att allt kan återställas.
Själv har jag inga svar just nu. Jag kan bara inte se hur arbetarrörelsen arbetar för ett regeringsbyte 2010 med en ”inte kunna återställa allt”-linje. Från arbetarrörelsens politiska gren måste vi kunna höra ”så ska ni kunna upprätthålla ert löfte”. Framförallt måste vi få upp fokus på att det är mellan arbetare och arbetsgivare, arbete och kapital, som konflikten står. Inte mellan arbetare och staten, som regeringen försöker ge sken av när de menar att arbetarna ska vända sig mot skattepolitiken när de vill ha mer pengar i plånboken.
I vilket fall så startar rean idag. Det blir svårare att som enskild arbetslös att stå emot trycket. En stundande avtalsrörelse kanske klarar att avlasta dem från ansvar genom att facket lyckas höja lägstalönerna. Nu är kärnan i konflikten mellan arbete och kapital synliggjord. Det är nu upp till oss i arbetarrörelsen att göra politik på det och vilja mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar