Svenska sjukan

Hur ofta blir man inte påmind om hur sjukt vårt omhändertagande om sjuka är här i Sverige. Häromdagen träffade jag på en gammal vän som varit inne en sväng i IT-branschen och gjort karriär för att krascha själv. Försäkringskassan ifrågasatte hennes oförmåga att arbeta för att ”hon var för välartikulerad för att vara sjuk”.

Själv råkade jag för två år sedan ut för att min dåvarande husläkare inte kunde ställa en diagnos på mig, för att hon sa att mina symptom var för diffusa. Att jag t.ex. i tre veckors tid inte vågat gå å lägga mig före 5 på morgonen för jag oroa mig för att ligga sömnlös och att jag sen vaknade 7 för att jag hade dåligt samvete för allt jag inte gjort, det var för diffust. Min dåvarande husläkare tyckte tydligen att jag skulle ha kompetens att ställa min egen diagnos. Den som sedan ställdes av en psykiatriker; akut depression och ångest.

Det blir lite moment 22, man är antingen för välartikulerad eller saknar förmåga att ställa en diagnos.

Min bästa väninna har nu råkat i kris, en längre tids depressionstillstånd och nu, som grädde på moset, ett besked om att hon har en tumör på hjärnan. Vi kallar den "den lille husockupanten". Att hennes mor dog när hon var 16 år i cancer, att hon passerar radiumhemmet där modern vårdades när hon ska på egna läkarbesök gör henne kanske inte fullt rationell när hon tar emot läkarens besked om att den lille husockupanten inte utgör någon fara för livet.

Försäkringskassan drog in hennes sjukpenning, även när hon gjorde försök att arbeta halvtid och arbetsplatsen ordnade andra arbetsuppgifter. Och det värsta av allt, hennes husläkare orkade inte ta kampen och förklara sig. Inte heller ville hon inse sin begränsning på området och skicka min väninna vidare till de inom sjukvården som har kompetensen.

Mitt i detta så hör jag från en rad olika landstingspolitiker att vi har något som heter ”överkonsumtion” av vård. Det är därför det är så viktigt att vi har avgifter, för annars skulle väntrummen befolkas av folk som skulle ”konsumera” alldeles för mycket vård.

Jag vill ifrågasätta den bilden när den är skapad utifrån att människor kommer till vårdcentralen och inte kan få hjälp. Dessutom skulle det innebära att alla sådana som jag, som har fri läkarvård via arbetsgivaren, skulle drälla på vårdcentralen titt som tätt. Men de som kommer dit med besvär de inte kan få hjälp med, de kanske inte ”överkonsumerar” vård. Jag tycker jag börjar få fog för att påstå att de ”felkonsumerar” och att de inte gör det med flit, utan för att den svenska vården är inkompetent på att ge rätt insatser. Husläkare som vägrar skicka vidare, husläkare som är svaga för försäkringskassans hetsjakt och sviker sin uppgift att se till patientens bästa.

Jag måste ställa mig frågan om vem som är läkarens huvudman idag, landstinget eller Försäkringskassan. Och om hur landstingen faktiskt ställer sig till att läkare ger efter för Försäkringskassan.

Nyligen såg jag en befriande dokumentär om en norsk klinik där man behandlade hypokondriker. Det var något alldeles särskilt att se en grupp som annars väldigt ofta betraktas som de som ska hållas borta från väntrummen i hetsjakten på ”överkonsumenter av vård”. Snacka om rätt behandling. Måste vara skönt att få sin hypokondri tagen på allvar.

Dessutom så fick jag själv bättre insikter om vad hypokondri är. Och jag förstod att jag inte alls är det. Insikten påminde mig om vad skillnaden mellan hypokondri och psykosomatiskt orsakade åkommor är. Jag tror allt för ofta att de fysiska besvär man får på grund av depressioner, ångest och andra psykiska tillstånd hopblandas med hypokondri och att man tänker sig att det är något man kan bli av med om man bara lär sig lite disciplin och skärper sig och går till jobbet. Ungefär som jag blev bemött av min gamla husläkare.

Det värsta av allt i denna svenska sjuka hetsjakt på sjuka är att det faktiskt skulle gå att hjälpa de flesta. Med stöd från min chef och andra närstående fick jag rätt hjälp till slut, inom landstinget dessutom. Men inte utan att andra friska personer fick rota och med stora strider med försäkringskassan. Själv var jag ju för sjuk då för att klara det själv.

Man måste visst vara frisk för att klara att vara sjuk. Men varför jaga sjuka så de blir ännu sjukare, istället för att hjälpa. Min väninna har tappat månader där hennes kristillstånd nu mer handlar om Försäkringskassans hets och husläkarens svek. Allt min väninna vill är att kunna stå i kön i Konsum utan att krisa och kunna jobba utan att den lille husockupanten ger henne fixa idéer. Efter mina tips och råd har jag gjort det husläkaren borde gjort. Talat om att öppna psykiatrin troligen har kompetensen, och nu när hon fått kontakt känner väninnan att hon äntligen börjar få rätt hjälp.

Varför ska hon behöva förlora månader och hamna i kläm med Försäkringskassan när det var så enkelt att ”konsumera” rätt vård?