Fackbashing

Jag tycker ni ska uppmärksamma Anders Mildners artikel på Expressens kultursida. Han pekar på att sådant som facket alltid gjort numera utmålas som att facket förändrats och blivit ondskefullt. Men han pekar ut det som faktiskt har hänt:

"Något nytt inträffade däremot i höstas. Alliansens valseger skapade ett oväntat dilemma. För ledarskribenterna. Vad skulle de nu skriva om? Alla som bläddrar i tidningar från den här tiden märker hur trevande texterna är. Göran Persson var borta och med honom också all rutin. Vissa ledarskribenter fortsatte rentav att skriva om Persson, trots att han var ute ur leken."

Josefin Brink skriver om artikeln och lägger till ännu fler läsvärda resonemang:

"Metoden är klassisk: vänd på perspektiven. Utmåla löntagarnas organisationer som överheten och kapitalets företrädare som underdogs. Med den taktiken lyckades George W Bush övertyga den amerikanska arbetarklassen om att han, som fötts in i en miljardärfamilj, och vars hela politik går ut på att gynna den ekonomiska eliten och skicka iväg de fattiga som kanonmat i krig, var deras man."

Och visst kan man se tydligt dramaturgin. Man personifierar de sympatiska småföretagarna, facket blir något anonymt och stort väsen som existerar som en enda ondskefull kropp. Det närmaste jag kan komma i association är de senare Star Trek-seriernas ondskefulla art Borgerna, som består av ett antal individer som assimilerats och tvingats in i ett kollektivt medvetande som agerar samstämmigt i ett syfte att assimilera alla i sin framfart. Även om facken består av individer så framställs de som utan egen vilja.

För övrigt har jag funderat på de småföretagare som man fört fram... den söta Wild'n'Fresh- ägaren hade ju en kollega, som knappt ens syntes på bild. Men han var ju svartskalle. Inte så söt och sympatisk. Curandas ägare är en arg finska, jag misstänker att det är därför medierna inte uppmärksammar den konflikten. De passar inte in i rollen som "fina" och goda småföretagare.

Det påminner mig om en konferens för så där 10 år sen på min gamla fackavdelning, Kommunal Stockholm. Det var då som problemen med att privata alternativen började bli ett problem, allt fler av dem vägrade teckna kollektivavtal. Ovana vid det som ett fackförbund som endast organiserat människor anställda inom kommuner och landsting var, hade Hotell och Restaurang bjudits in för att de skulle berätta om hur man faktiskt gör när man tecknar kollektivavtal.

Ombudsmannen från HRFs Stockholmsavdelning berättade en historia som jag minns kändes som tagen ur Gudfadern-filmerna. Han berättade om en bransch där ekonomisk brottslighet var i princip regel snarare än undantag. På det följde självklart en ovilja att reglera några förhållanden, än mindre teckna kollektivavtal. Han berättade om att han faktist blivit upptryckt mot väggen på en bakgata med ett basebollträ under hakan, under hot om att hans knäskålar inte skulle må så bra om han kom tillbaks.

Med den bilden i minnet så känns hela denna fackbashingen så absurd. Jag minns inte namnet på den där HRF-ombudsmannen. Men han var en person av kött och blod som var på egen hand övertygad om att det var ett viktigt jobb han gjorde. Han berättade om hur hans hotade knän darrade på vägen därifrån men att han likt Elliot Ness inte tänkte låta sig avskräckas.

Mina gamla sektionskamrater i Nacka, som moderaterna liknar vid häxjägare, är bl.a. min brorsas gamla dagisfröken. En berättar om kris i familjen samtidigt som man ska få ihop dagsschemat med blockadvaktande, jobb, hämta/ lämna barn på dagis och få en kvalitativ stund med densamma. De är med andra ord som folk är mest... framförallt, de är människor.

Mina bilder och medias bilder av facket som maffia går bara inte ihop.