Sinne för proportioner?

I morse på mitt numera vanliga lördagsbesök till blockaden i Nacka hade jag med mig fyra ungdomar från Ryssland som är på studiebesök till Vänsterns Internationella Forum, VIF.

(För de irriterade liberala besökarna, här följer rapporten om väder och hjältar:
temperatur: minus fyra grader
dagens blockadvaktshjältar: Birgitta och Suzie, samt Kevin som kom långväga från St Görans sjukhus)

Nyfikna på vad det var de såg ställde de en massa frågor till mig om svensk fackföreningsrörelse och dess strategier. Framförallt var de lite förvånade över vad de såg, eftersom svensk fackföreningsrörelse internationellt sett inte är kända för att vara konfliktbenägna. Jag bekräftade att så är fallet, vi har väldigt få konflikter. Men samtidigt fick jag förklara att de konflikter som pågick nu inte är särskilt många fler. Men att det är på grund av opinionsarbete främst från högern som de får en annan uppmärksamhet än vanligt.

Kraven på proportionalitetsregler ställs i det politiska sammanhanget från många på högerkanten. Motiven är att det skulle vara en så väsensskilt annan situation på svenska arbetsmarknad nu än då konfliktreglerna formades, däribland att fritt få begära sympatiåtgärder från andra, utan krav på proportionalitet. Man vill göra gällande att konfliktbenägenheten har blivit för extrem i Sverige, något som inte ens Medlingsinstitutet, MI, håller med om. Läs också Erland Olausson här.

Här är en tabell ur MI:s årsrapport 2006:

Jag kanske pekar ut det uppenbara, men jag måste bara få säga det;
- den svenska fackföreningsrörelsens konfliktbenägenhet är nästintill löjligt låg.

Bland dessa år som redovisas återfinns flera stora avtalsrörelser, ändå är det bara 2003 då Kommunal drog ut i en extra avtalsrörelse som ger något större utslag.

Lite kuriosa i sammanhanget är det var arbetsgivarna som i sympatiåtgärdernas födelse ville ha den rätten. Facken fruktade sympati-lockouter och var emot. Men frågan om proportioner kan bli ganska intressant, om man börjar diskutera lite olika parametrar som grund för proportioner och vems sinne för proportioner som är riktiga.

I en av mina favorittrilogier, Liftarens Guide till Galaxen-trilogin, får man en ganska dramatisk insikt om att definitionen av proportioner är väldigt relativt. Uppfinnaren av Vidgade-Vyer-Vortex uppfann den av det skälet att hans fru tyckte att han ägnade för mycket tid till oväsentliga uppfinningar och beskyllde honom för att sakna sinne för proportioner. Vidgade-Vyer-Vortex beskrivs som ”den grymmaste tortyr en kännande varelse kan utsättas för” och innebär att man för en kort sekund får skåda in i världsalltets obeskrivliga oändlighet. Upplevelsen är så svårfattbar att själen omedelbart utplånas.

Skaparen av Vidgade-Vyer-Vortex drog därefter slutsatsen:

"Om livet ska fortsätta att fungera i ett universum av den här storleken, så är det en sak det inte kan kosta på sig, nämligen sinne för proportioner."

Proportioner måste alltså begränsas till några överskådliga parametrar, annars så blir allt trivialt om man gör proportionerliga jämförelser med världsalltet. Ni vet hur man säger ibland när nåt trist har hänt, ”men vad gör det om hundra år”. Mitt sinne för proportioner bestäms utifrån vad jag själv har ork att klara av och vad jag har intresse av och det är väldigt växlande. Det märker vi inte minst när kraven ställs på proportionalitetsregler för konflikträtten.

Uppfattningen från de som ställer krav på den begränsningen är att det arbetsgivarna tycker är proportionerligt, är något som är absolut proportionerligt. Facket kan ju uppenbarligen inte ha något sinne för proportioner, eftersom det är deras sinne som ska begränsas. Men visst kan vi orka ha lite större sinne för proportioner än vad SN har?

Jag begär inte att man ska ställa någon sorts intergalaktisk parameter för vad som ska vara proportioner på arbetsmarknaden, men kan heller inte acceptera mikroskopiska. Jag anser att det är rimligt att en organisation som har som målsättning att tillvarata sina medlemmars kollektiva intresse har ett sinne för proportioner som är större än inom ett företag.

Kommunal Nackas sinne för proportioner baseras på att 19 av 45 hemtjänstföretag saknar kollektivavtal. Det innebär två saker för dem. Att de har en stor andel medlemmar som inte har sina anställningsvillkor reglerade. Att anställda på 42% av företagen har villkor som sätter en lönepress nedåt för anställda på 58% av företagen. I Kommunal Nackas värld är det orimliga proportioner.

I fallet Wild’n’Fresh är HRFs sinne för proportioner det att 80% av deras arbetsmarknad skulle vara oreglerad om de lät bli företag i Wild'n'Fresh storlek. För den svenska modellen, som baseras på att parterna är starka och ansvarstagande, skulle SN:s sinne för proportioner innebära att den ena parten, då inte SN, inte skulle klara sin uppgift.

Vems sinne för proportioner ska råda?