Föreningsrätten – för vem?

I morse stod de där igen i vinterkylan, Kommunal Nackas blockadvakter. Somliga bland de borgerliga opinionsbildarna menar att sådan verksamhet är en kränkning av företagarens negativa föreningsrätt. Alltså skulle krav på kollektivavtal innebära att man också kräver att arbetsgivaren går med i en arbetsgivarorganisation.

Om krav på kollektivavtal är en kränkning av den negativa föreningsrätten har Arbetsdomstolen, AD, prövat, i Kellermandomen, AD 17/1998. Det var Industrifacket som 1997 varslade om stridsåtgärder mot textilföretaget Kurt Kellerman i Saltsjöbaden. Företaget menade att bl.a. stridsåtgärderna stred mot den negativa föreningsrätten.

AD slår väldigt enkelt fast:

”Förbundet har inte krävt att bolaget skall gå in som medlem i någon arbetsgivarorganisation.”

Så, nu är den myten avlivad, kan vi prata om de kränkningar som nu i verkligheten pågår?

För vad det är väldigt tyst om är den ”positiva föreningsrätten”, rätten att få vara med i en partsorganisation och även rätten att nyttja det medlemskapet.

Föreningsrätten köpte facket dyrt i decemberkompromissen 1906, efter den lockout som SAF genomförde 1905 i syfte att pressa facket. Då bytte man rätten att organisera sig fackligt mot arbetsgivarens fria arbetsledningsrätt, populärt kallat §32, den innebar att arbetsgivaren fick fri rätt att leda och fördela arbetet, samt fritt antaga och avskeda arbetare. Det senare, rätten att fritt avskeda, försvann i avtal under åren, för att lagfästas 1974.

Läser man Nacka Värmdö Posten, NVP, så uttalar sig några anställda att de inte törs vara kritiska och berättar om vad arbetsgivaren på Curanda ska ha sagt;

"– Hon har sagt att hon helst inte anställer folk som är med i facket och att om det blir en blockad så är det bra om så många som möjligt inte är medlemmar."

En fd anställd vågar gå ut med sitt namn i Kommunalarbetaren, eftersom han inte längre är anställd på företaget. Omid berättar att arbetsgivaren hotat med att sänka lönerna om hon tvingas skriva på kollektivavtal.

I MBL 8§, där föreningsrätten är reglerad, står bl.a;

”Kränkning av föreningsrätten föreligger, om någon på arbetsgivar- eller arbetstagarsidan vidtager åtgärd till skada för någon på andra sidan för att denne har utnyttjat sin föreningsrätt eller om någon på ena sidan vidtager åtgärd mot någon på andra sidan i syfte att förmå denne att icke utnyttja sin föreningsrätt.”

Men hallå, var är Federley och kompisarna höger, försvararna av föreningsfriheten? Två grova föreningsrättskränkningar, serverade på fat i pressen.

Nej, nu är det på tiden att vi pratar om de verkliga problemen. Att vi har människor som är anställda i offentligt finansierad verksamhet som upplever sig så hotade av sin arbetsgivare att de endast uttalar sig anonymt till pressen. Eller väntar till dess att de har anställning i en annan bransch. Att vi får allt större andel människor som inte har ett fast jobb och därmed ägnar sin arbetstid åt att knyta näven i fickan och upplever förnedringen i att skrapa med foten inför arbetsgivaren.

De här människorna finns, men inte i de fina salongerna. I Nacka träffar vi några av dem ute i kylan varje morgon utanför Abborrvägen 1. Ändå är de fler än de som finns där. Ändå måste de stå ut med att MUF tänkte skicka ett hästhuvud till den organisation de bildat för att arbetsgivaren ska skriva på ett hållbart papper på vilka villkor som ska gälla. Det som för dem är allvaret i vardagen leker MUF med, med sina barnsliga associationer till Gudfadern-filmerna.

Tydligt är att det inte alls är föreningsfrihet i allmänhet som man värnar om. Med det klassförakt som associationslekarna vittnar om blir det uppenbart – intresset ljuger inte. Det är skillnad på vem som ska ha frihet.