8 maj 2007

Att förstå strejken och beklaga behovet

Gruvarbetarna på LKAB i Kiruna strejkar vilt för att LKAB lämnar ett lokalt skambud och vägrar sen att förhandla vidare. Den nya Arbetarregeringens boss Reinfeldt ryter i och säger till dem att gå tillbaks i arbete. Strejken tycks sprida sig.

Vad ska man säga. Det är lätt att förirra sig i en massa juridik och säga att gruvarbetarna gör fel, att det är olagligt att strejka under fredsplikten. Jo, så är det ju.

Men, jag kan inte annat än känna med gruvarbetarna, trots att de bryter mot spelreglerna. Jag vet hur det känns att förhandla lokalt och under fredsplikt om hur det centrala avtalet ska tolkas och uppleva att arbetsgivaren inte alls lever upp till de löften om generösa tolkningar som gavs centralt.

Jag jobbade fackligt i Nacka Kommun när de individuella lönerna kom. Det var en riktig pärs. Här hade förbundet gjort upp om att lönerna skulle vara differentierade, utifrån vissa kriterier ELLER andra grunder. I avtalet stod det då, 1993, att man också kunde komma överens lokalt om ett lönesystem. Man kunde det om man ville, men man var inte tvungen.

Hur tvungna kände sig mörkblåa och djupt ideologiska Nacka Kommun att lyssna på de anställda tror ni? Vi hade utbildningar för våra arbetsplatsombud, de i sin tur hade studiecirklar på arbetsplatserna för sina arbetskamrater. Det dokumenterades hur folk tyckte att ett lokalt lönesystem skulle se ut. Medlemmarna i Kommunal hade verkligen varit kreativa, tänkt till och visste hur det skulle se ut.

Jag vet inte hur många gånger jag var med, men varje års lokala varv, som de lokala löneförhandlingarna kallades, slutade på samma sätt. Det var oftast sen vår, vi hade legat på länge för att få arbetsgivaren att diskutera hur löneprinciper skulle kunna omsättas i tydligare lönesystem men vi blev sittande där, med nära 2 000 individuella lönebud att förhandla om. Sommaren och semestern närmade sig och folk ville ha ut sin löneförhöjning, även om den var orättvist satt. Vi fick sätta oss och försöka göra budet mindre dåligt, som om vi kunde veta hur folk jobbade.

Hur kan man komma i kläm på detta sätt? Jo, för om man decentraliserar delar av avtal utan att ge det lokala facket möjligheter att säga nej, så är det arbetsgivarens tolkning som vinner. På många avtalsområden kör man med s.k. stupstockar, att om man inte kommit överens lokalt så faller det hela ut på ett sätt som inte någon lokal part vill. Man tvingas till förhandlingsbordet och tvingas komma överens. Men när principer är löst skrivna, löftena om att man ska vara schysst lokalt bara är muntliga och man saknar stupstockar, så fungerar det inte med lokala förhandlingar under fredsplikt. Jo, man tecknar ju avtal, folk får ut sina löner, men ingen utom arbetsgivaren blir nöjd med utfallet.

Så vad kan jag säga om gruvfolkets strejk? Ja, den är olaglig. Det är inte bra att bryta mot spelregler för vi vill inte att motparten gör det. Men kan jag moralisera över att de i förtvivlan över att arbetsgivaren vägrar att förhandla på anständigt sätt tar till vild strejk? Jag kan bara tycka att det är olyckligt att de känner sig försatta i den situationen.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Det var ett fint inlägg om den "vilda" strejken. Det här landets välstånd är ju beroende av att några står ut med att jobba t.ex under jord , och varje år stryker några gruvisar med, det vet vi. Och sedan... regelvidrigt eller inte, så blir jag glad av att det finns några som tror på att dom tillsammans kan förändra sin situation. Själva.

Jonas N sa...

Tja, det verkar som om du här riktar befogad kritik mot det som vanligen kallas 'den svenska modellen'

Om du är medveten om det skulle det gå att diskutera saker. Om inte, så finns här inget substantiellt innehåll utöver det vanliga gnället.