nog har Marx ändå rätt?

Sitter å slöar framför datorn så här inför midsommarafton å kollar på lite Monty Python-grejer på Youtube, när jag ser denna internatinella filosofiska fotbollsmatch.

Helt ärligt, visst är det offside? Marx har ju faktist rätt. *ler*



Fast det väcker en del andra filosofiska probelm för mig att påstå att Marx har rätt, jag är ju en extrem försvarare av principen att domaren har alltid rätt...

”Kundnöjdhet” värdelös information

Nu anmäler de tidigare anställda på Curanda företaget enligt Lex Sarah. Det är de uppgifter som de suttit på som avslöjats tidigare i Kommunalarbetaren, att man stulit tid från vårdtagarna.

Vårdtagare som blivit biståndsbedömda för viss tid har inte fått sin service på den tiden. De anställdas scheman avslöjar det när man samkör scheman mot beslut om tid. Vad jag utläser av artiklarna har ägaren kört en klassisk strategi för att dölja sitt fiffel:

- håll isär fakta så hela bilden inte är tillgänglig
- håll isär personalen för att de inte ska kunna reflektera över situationen och lägga pussel

Härska genom att söndra alltså. Har sett det förr. När jag jobbade fackligt så var det sällan ett annat slut på historien om en arbetsplats där folk mådde dåligt, ville ha hjälp men inte vågade träda fram, livrädda för öppna och dolda repressalier. Efter en viss tids jobb (från två till fyra år ca) så kom det till slut fram, det fanns ekonomiska oegentligheter som doldes bakom kaoset.

Under hela denna resa kring Curanda så har den borgerliga majoriteten gömt sig bakom begreppet ”kundnöjdhet”. Det kan inte vara fel på Curanda, för de har goda resultat i kundundersökningarna. Nu när hard facts ligger på bordet så är de plötsligt förvånade.

Jag är inte imponerad. De har nämligen blivit informerade vart efter från facket och ställda mot väggen av oppositionen när de inte gjort något. Får man obekräftad information kan man självklart inte agera, men tyder den på allvarliga missförhållanden så har man faktiskt en skyldighet att få informationen bekräftad eller avvisad som osann. Men den borgerliga majoriteten har valt att säga att kundundersökningen är en tillräcklig information för att kunna avvisa alla påståenden om Curanda som osanna.

Jag vet också hur dessa kundmätningar går till. När jag jobbade inom barnomsorgen så gjordes de årligen. Jag vet hur föräldrarna resonerade när de skulle svara. De gillade sina ungars ”fröknar” och ville inte ställa dem i dålig dager. De la in själva relativitet i frågorna, när de skulle svara så gjorde de utifrån de nya förutsättningarna, även om den förtryckta frågan inte var formulerad så. Så de svarade inte på om det var lika bra nu med hälften av personalen kvar, som det var tidigare med dubbelt så många.

Så kallad ”kundinformation” är självklart för en verksamhet intressant. Men som enda kvalitetsmått helt värdelöst. Men i det moderata Nackas drömmar om en fullständigt marknadsanpassad verksamhet så faller absoluta kvalitetsmått bort. Till exempel en så enkel sak som frågan:

Har vårdtagaren fått den omsorg som man beslutade att denne skulle få?

Så offrar man ett gäng vårdtagare för att man gjort politik på att bara använda värdelös information.

Per Johannsson granskad och (be)dömd

Det är faktiskt inte riktigt klokt vilka konsekvenser AD-domen mot Per Johansson fått. Reaktioner på bloggar (har läst dem mest i form av kommentarer till bloggar som ogillar AD-domen) är rena lynchmobben efter Per Johansson. Hans person är vansinnigt granskad och (be)dömd.

Men denna fixering vid Per Johansson som en otrevlig f-n är helt i linje med den metod borgerligheten har som Josefin Brink så lysande analyserade i sitt blogginlägg "Järnnäven mot facket":

"Metoden är klassisk: vänd på perspektiven. Utmåla löntagarnas organisationer som överheten och kapitalets företrädare som underdogs."

Någon säger att Per Johanssons beteende är oacceptabelt oavsett om han hade rätt i sak. Var finns "oacceptabelt beteende" som grund för avsked av facklig förtroendeman? En annan menar att ett labilt och hotfullt beteende är grund för avsked för en facklig förtroendeman.

Är det kanske inte en hotfull siutation, att säkerheten är akut livshotande men Connex skiter i att åtgärda det och att folk ska både köra och åka med tunnelbanan?

På partiets hemsida så återlänkades partistyrelsens uttalande i nov 2005 till Josefin Brinks kommentar om domen (sen så bloggar hon klockrent här). Det gav mig en återblick till händelserna då. Särskilt ett citat från Connex VD och partistyrelsens kommentar:

"Connex VD Pelle Svensson angrep klubb 119 i Dagens Eko den 30 september och menade att facket bedrivit 'en kampanj som inte hör hemma i en avreglerad och konkurrensutsatt verksamhet'. Connex slåss alltså för sin rätt att tjäna pengar på en skattefinansierad verksamhet och anser att Per Johansson har hotat den rätten."

Det är hur Per framför sakfrågorna som står i fokus. Men i Connex case mot Per är det bara en del, liksom i AD-domen. Det är faktiskt så att Connex menar att Per inte borde ha fått uttala offentlig kritik alls, även den han ska ha uttalat i ett trevligare tonläge. Det politiska innehållet är också fel menar man.

Vi ska komma ihåg att Connex körde tunnelbanan med SL hade ansvar för räls mm och att man bollade fackklubben mellan Connex och SL, ansvaret för säkerheten var lika hal som en tvål tappad i badkaret. Tacka f-n för att fackklubben försökte fånga den med båda händerna.

Genom att bryta ur Per Johanssons beteende ur denna kontext blir det tydligen helt fritt fram att ha en massa tyckanden om Per Johanssons person och använda de tyckandena som förevändning för att begränsa vad en facklig förtroendeman får säga när han sköter det uppdrag han fått från medlemmarna. Per Johansson i fokus, inte facket.

Ett riktigt lågvattenmärke är den som ansåg att demokratin inom SEKO måste varit satt ur spel när Per Johansson blev vald till ordförande i klubben. Snacka om patroniserande, klubbens medlemmar måste alltså ha hjälp av de arbetsgivarvänliga nyliberalerna för de veta icke sitt eget bästa.

Det påminner mig om patrons uttalande till arbetarna på Mackmyra 1906 som jag tidigare bloggat om:

"Då det är en allmän erfarenhet, att de arbetare, som ställa sig under socialistiskt förmyndarskap, just därigenom råka under förtryck och ett olidligt beroende och att socialisternas diktan och traktan går ut på att stifta split och tvedräkt emellan arbetare och arbetsgivare till bådaderas skada, så har Styrelsen för Mackmyra Sulfitaktiebolag sedan lång tid tillbaka varit fullständigt enig om att icke under några omständigheter använda sig av arbetare som ansluta sig till socialistisk fackorganisation. "

Fräls de arbetande från deras egna val.

Till Per Johansson vill jag bara säga en sak:
Jag hoppas du orkar se denna storm om din person för vad det är, ett ytterligare tillfälle att slå på facket, både dess företrädare och dess medlemmar. De slår på det som är svårast att värja sig mot, dig som person i syfte att skapa splittring. Men se det i det större sammanhanget.


Här är ytterligare några bra bloggar och artiklar som jag tycker är bra läsning om fallet och som inte fick någon naturlig hänvisning ovan:

Den Lila Röda Sidan - socialdemokraten Mikael Åhman kommenterar det juridiska
Esbatis kommentarer - Ali analyserar yttrandefrihetens ställning, dessutom hittar man här många av de arbetsgivarvänliga kommentarerna där
Kurt Junesjös hemisda - Kurts genomgång av de skäl dåvarande Connex angav vid avskedandet, en bra påminnelse om vad läget var då
Jinges Web och Fotoblogg - också här finns en del kommentarer att läsa
Domen - publicerad hos AD
LO-tidningen - första artikeln efter att domen kom, bl a att fallet kanske drivs till Europadomstolen

BLOGGADEN fixar regler

Jag har inte tidigare känt behov av att radera några kommentarer förrän nu men eftersom jag gjort det så tänkte jag att jag fixar lite förhållningsregler.

Nej, det är inte någon som jag tycker är tok-liberal vars kommentar jag raderat, det är bara en hänvisning till ett upprop som var helt utanför ämnet för blogginlägget. Dessutom saknade uppropet avsändare.

Så, nu finns det längst ner till höger, BLOGGADENs regler för kommentarer.

Dom i AD som kan ge bitter eftersmak

Att AD inte anser att den yttrandefrihet vi har i grundlagen gäller i förhållandet arbetsgivare - anställd visste vi ju när domarna Värö Bruk (AD 1994 nr 79) och Samariten Ambulans (AD 1997 nr 57) kom. I de fallen så slutade det ändå lyckligt för arbetstagarna, arbetsgivarna lyckades i de fallen inte tillräckligt att bevisa att det som sagts var illojalt.

Men på något sätt trodde jag ändå att Per Johanssons sätt att sköta sitt uppdrag från medlemmarna inte skulle kunna ifrågasättas av andra än just SEKO 119:s medlemmar. Men här har man tydligen kunnat göra en åtskillnad mellan förtroendemannen Per Johansson och den av Connex anställde Per Johansson – trots att det som anförts var saker han gjorde i sitt uppdrag.

Vad är det för signal som man vill sända ut? Det är en dom fylld med en massa tyckanden om Per Johansson som person, kanske en del sanna, men vad spelar det för roll om man tycker att han är dum? Det är väl principerna man ska döma efter?

Jag vet inte vad det är jag ska dra för slutsatser om principer efter denna dom, bara den att det är så att maktförhållandena har kraftigt förskjutits en hel del. Efter domarna 1994 och 1997 så trodde jag att det skulle väckas opinion som försköt maktförhållandena i riktningen ökad yttrandefrihet… men nu vet jag bättre.

Bittert.

Nya avslöjanden om Curanda

Nu avslöjas också att Curanda fuskat med den tid som deras kunder ska få enligt biståndsbedömning. Om de också tagit betalt eller inte från kommunen återstår att se, Kommunalarbetaren har lämnat över sina uppgifter till kommunens revisorer.

Men länge har vi i opositionen i Nacka, liksom facken, befarat att detta är möjligt och troligt. Bedriver man företag vill man ju ha pengar över efter att ha gjort rätt för sig. Är det väldigt små marginaler är det ju lätt hänt att inte alltid göra rätt för sig. Konstigare än så är det inte. Men därför väldigt farligt att överlåta kommunal verksamhet till det privata vinstintresset.

Laina Rosberg på Kommunalarbetaren borde få pris. Det arbete hon gör med att granska privata arbetsgivare som tagit över kommunal verksamhet är så så bra!

Fattigt mot huliganism

Jag tänkte inte säga något om Danmarksincidenten, men efter att ha sett Thomas Bodström (s) och Kristina Alvendal (m) debattera hur fotbollshuliganerna ska stoppas i TV-soffan kan jag inte längre låta bli.

Jaja, ok, klart man måste diskutera den akuta säkerheten. Det höll de på å munhöggs om med sedvanligt revirpinkande. Är moderaterna eller sossarna bäst på repression? Bodström indignerad över att inte moderaterna fortsätter hans förträffliga arbete, Alvendal överansträngde sig för att göra den lilla skillnaden enormt mycket större än den är.

Men de, liksom de flesta debattörer på området ställer aldrig frågan;

Vad kommer det sig att folk är idioter nog att gå in på en plan där de inte har att göra, bedriver ett våld som har föga med sporten att göra?

En ännu mer intressant fråga är;

Hur kommer det sig att huligansim inte finns i alla stora publiksporter?

För jag accpeterar inte så enkla förklaringar som masshysteri och grupptryck som enda förklaring. Vi kommer fortsatt att bli förvånade när nästa generation, som just nu är söta skolbarn, somliga aktiva inom idrottsvärlden, somliga inte alls intresserade av sport, också kommer att bete sig som den fotbollspublik vi ser idag. Eftersom frågorna aldrig ställs.

Jag minns när jag i min ungdom dömde St Erikscupsmatcher på Björknäs IPs 7manna-plan. En match blev en av pojkarnas föräldrar förbannad bara när han såg att jag skulle döma och under matchen fick jag ständiga recensioner på mina domslut. Jag var i princip på väg att utvisa denna förälder från idrottsplatsen när hemmalagets lagledare hade gått fram till föräldern och lugnat denne. På planen stod den stackars sonen och tittade ner i marken medan han sparkade lamt i gruset. Mellan tänderna hörde jag honom mumla:

- Pappa, jag vill ju bara spela.

Min bror har tränat sin äldsta sedan hon var 7 år, hon är nu 15. Där har föräldrarna varit bannlysta från lagledarbänken och fått tydliga instruktioner: det är tränarna som coachar på match, föräldrarna får bidra med glada tillrop. Respekten för tjejerna, lagledningen har varit ledande och föräldrarna får finna sig i att det är tjejernas målsättning som gäller, inte föräldrarnas.

Att min brorsdotter är mindre trolig som framtida huligan än lillkillen på Björknäs IP beror inte bara på kön, vill jag mena.

Sen den där händelsen på Björknäs IP någon gång tidigt 80-tal och min brors lagledning idag har det nog hänt en del inom ungdomsledarutbildningarna, men långt ifrån tillräckligt inom fotbollsklubbarna. Det förekommer mer än som undantag att ungdomsledare både beter sig som den föräldern och att man tillåter föräldrar att bete sig. Jag menar att klubbarna bryr sig för lite om vad ledarna gör efter de gått ledarutbildningen.

När jag gick ungdomsledarutbildningen genom rugbyförbundet i Stockholm för två år sen insåg jag kanske något som jag inte kunnat sätta fingret på tidigare. Skillnaden på fotbolls- och rugbykulturen och när den uppstår.

I värderingsövningarna gick det inte bara ut på att lära sig rugbyförbundets värderingar utantill. Vi diskuterade vad man gör för värderingarna skulle bli en naturlig del av sporten. Hur viktigt det var att tidigt sätta ner foten om värderingarna respekt för domaren och motståndarna – OCH det egna laget. Vilka träningsmoment som naturligt tränade den insikten. Att lära genom att göra och vara, inte att säga och göra tvärtom. Och vilka aktiviteter man har utanför planen.

Man har metodiken.

Inom många sporter pratar man om vilket fostrande ansvar man har, men det är nog bara i rugbyn som jag sett att man är noggrann med att kulturen kring sporten ska innehålla just fostran.

På planen har domaren en lite annan roll än att bara döma, domaren instruerar också, förebygger regelbrott och ser till att spelet sker säkert. Domaren är i ständig dialog med spelarna.

Runt om rugbyn har vi också en helt annan social aktivitet. Att bjuda motståndarlaget på mat är obligatoriskt, liksom den stund efter match när man tillsammans äter.

Det värsta brott rugbypubliken gjort sig skyldig till är att klä av sig nakna och springa över planen, streaking är ett rugbyrelaterat brott. Inte ens i länder där publiken kan vara över 50 000 personer blir det värre än så. Och någon i Monty Pythongänget ska ha sagt:

”Nobody expects a rugby riot”

Är det kanske något fotbollen kan lära av?

Att känna sig som vinnare trots förlust

Lagbild från hösten -06 då vi vann mot Malmö, borta.

Det är inte varje dag man känner sig som vinnare när man kliver av rugbyplan och har torskat med 39-0. Men så kändes det idag. Vi spelade mot Exiles, mångfaldiga svenska mästarna och som vi förlorade med 68-0 mot tidigare i våras. Visst vann de, men det gjorde ont att vinna mot oss.

Det var en match där vår moral höll och vi äntligen fick igång eget spel. Vi var långa stunder på deras planhalva i första halvlek (17-0) och också så långt som innan för deras 22-område. Det var inte utan att vi hade eget försök på känn...

Det är såna matcher som gör att man känner att det är skitkul att spela rugby med Attila!