Fattigt mot huliganism

Jag tänkte inte säga något om Danmarksincidenten, men efter att ha sett Thomas Bodström (s) och Kristina Alvendal (m) debattera hur fotbollshuliganerna ska stoppas i TV-soffan kan jag inte längre låta bli.

Jaja, ok, klart man måste diskutera den akuta säkerheten. Det höll de på å munhöggs om med sedvanligt revirpinkande. Är moderaterna eller sossarna bäst på repression? Bodström indignerad över att inte moderaterna fortsätter hans förträffliga arbete, Alvendal överansträngde sig för att göra den lilla skillnaden enormt mycket större än den är.

Men de, liksom de flesta debattörer på området ställer aldrig frågan;

Vad kommer det sig att folk är idioter nog att gå in på en plan där de inte har att göra, bedriver ett våld som har föga med sporten att göra?

En ännu mer intressant fråga är;

Hur kommer det sig att huligansim inte finns i alla stora publiksporter?

För jag accpeterar inte så enkla förklaringar som masshysteri och grupptryck som enda förklaring. Vi kommer fortsatt att bli förvånade när nästa generation, som just nu är söta skolbarn, somliga aktiva inom idrottsvärlden, somliga inte alls intresserade av sport, också kommer att bete sig som den fotbollspublik vi ser idag. Eftersom frågorna aldrig ställs.

Jag minns när jag i min ungdom dömde St Erikscupsmatcher på Björknäs IPs 7manna-plan. En match blev en av pojkarnas föräldrar förbannad bara när han såg att jag skulle döma och under matchen fick jag ständiga recensioner på mina domslut. Jag var i princip på väg att utvisa denna förälder från idrottsplatsen när hemmalagets lagledare hade gått fram till föräldern och lugnat denne. På planen stod den stackars sonen och tittade ner i marken medan han sparkade lamt i gruset. Mellan tänderna hörde jag honom mumla:

- Pappa, jag vill ju bara spela.

Min bror har tränat sin äldsta sedan hon var 7 år, hon är nu 15. Där har föräldrarna varit bannlysta från lagledarbänken och fått tydliga instruktioner: det är tränarna som coachar på match, föräldrarna får bidra med glada tillrop. Respekten för tjejerna, lagledningen har varit ledande och föräldrarna får finna sig i att det är tjejernas målsättning som gäller, inte föräldrarnas.

Att min brorsdotter är mindre trolig som framtida huligan än lillkillen på Björknäs IP beror inte bara på kön, vill jag mena.

Sen den där händelsen på Björknäs IP någon gång tidigt 80-tal och min brors lagledning idag har det nog hänt en del inom ungdomsledarutbildningarna, men långt ifrån tillräckligt inom fotbollsklubbarna. Det förekommer mer än som undantag att ungdomsledare både beter sig som den föräldern och att man tillåter föräldrar att bete sig. Jag menar att klubbarna bryr sig för lite om vad ledarna gör efter de gått ledarutbildningen.

När jag gick ungdomsledarutbildningen genom rugbyförbundet i Stockholm för två år sen insåg jag kanske något som jag inte kunnat sätta fingret på tidigare. Skillnaden på fotbolls- och rugbykulturen och när den uppstår.

I värderingsövningarna gick det inte bara ut på att lära sig rugbyförbundets värderingar utantill. Vi diskuterade vad man gör för värderingarna skulle bli en naturlig del av sporten. Hur viktigt det var att tidigt sätta ner foten om värderingarna respekt för domaren och motståndarna – OCH det egna laget. Vilka träningsmoment som naturligt tränade den insikten. Att lära genom att göra och vara, inte att säga och göra tvärtom. Och vilka aktiviteter man har utanför planen.

Man har metodiken.

Inom många sporter pratar man om vilket fostrande ansvar man har, men det är nog bara i rugbyn som jag sett att man är noggrann med att kulturen kring sporten ska innehålla just fostran.

På planen har domaren en lite annan roll än att bara döma, domaren instruerar också, förebygger regelbrott och ser till att spelet sker säkert. Domaren är i ständig dialog med spelarna.

Runt om rugbyn har vi också en helt annan social aktivitet. Att bjuda motståndarlaget på mat är obligatoriskt, liksom den stund efter match när man tillsammans äter.

Det värsta brott rugbypubliken gjort sig skyldig till är att klä av sig nakna och springa över planen, streaking är ett rugbyrelaterat brott. Inte ens i länder där publiken kan vara över 50 000 personer blir det värre än så. Och någon i Monty Pythongänget ska ha sagt:

”Nobody expects a rugby riot”

Är det kanske något fotbollen kan lära av?