Det här är ganska vanligt när man vill genomföra beslut i nyliberal riktning. Man säger bara det magiska ordet "EU" och alla förväntas resignera inför det faktum att man röstade ja en ödesdiger söndag hösten 1994.
Sen dess har utgångspunkten i svensk politik varit att "alla visste, även om ja-sidan förnekade, var nu god å svälj". Så ska vi alla ta på oss ansvar (nej-röstarna som dock är demokrater) eller skuld (de tveksamma ja-röstarna som litade på etablissemanget) för något som är motsatt vad vi vill.
Dock missar de en sak. Även vi EU-kritiker menar att det är väldigt mycket ont som kommer att komma, direkt eller indirekt, av EU-medlemskapet, så ser vi faktiskt inte världen i svart och vitt. Inte ens EU-juridiken. EU ska ha skit för det EU gör skit... men Odell får ta ansvar för sin egen.
Men det gick bra i början. LOU, Lagen om Offentlig Upphandling, har i Sverige fått en utformning som inte skulle vara nödvändig utifrån EU-krav. I Danmark t.ex. har man en ganska offensiv motsvarighet till LOU, där förväntas man ställa sociala krav vid upphandling.
Den numera pensionerade arbetsrättsjuristen Kurt Junesjö har pekat på att begreppet "affärsmässighet" som finns i den svenska lagen är helt och hållet en svensk uppfinning. Det är det begreppet som det svenska juridiska systemet lutar sig emot när man vill hindra kommuner från att ställa sociala krav vid upphandling.
Nå ja, det är fortfarande helt fritt för det svenska politiska systemet att ta beslut om marknadshyror, det är dagens nyhet. Regeringen måste alltså själva ta ansvar för ett sådant beslut. Det bekväma i "att peka EU" går inte nu.
Så, törs Odell nu?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar